4 och en halv manad redan!

Det tog evigheter for mej att publicera min forra text om att vara ensam hemma med Valter, men nu ar det gjort i alla fall. Jonas har kommit hem efter resan till Finland och det ar jag saaaa otroligt glad over. Forsta kvallen var Valter lite forsiktig nar det gallde pappa. Redan efter nan timme var det OK igen. Nu ar han pappas pojke igen!

I onsdags var vi pa 4 manaderskoll. Det har kommer ni aldrig att tro. Killen har vaxt helt otroligt! Han var 64 cm lang och vagde 8,12 kg (18 lb)!!! Folk undrar vad jag matar i honom. Det har tills i lordags endast varit "mammamjolk". Han vagrar att ata formula, egentligen vagrar han att ata ur en flaska over huvudtaget... Pa fredagen ovade vi lite med att ata lite vatten ur sana dar silikonbabyskedar. Killen verkade var proffs! I lordags provade vi for forsta gangen med rice cereal. Killen at som en liten maskin! Efter det har han tranat pa det en gang per dag. Nasta mat som galler ar oatmeal cereal. Sen blir det stage 1 baby food. Hade tankt gora min egen barnmat, for sa mycket av det som saljs har ser jattelabbigt ut, fastan det ar organic. Ifall nan har bra tips om det har, sa hor av er. Tar med tacksamhet emot tips & rad!

Home alone...

Nu talar vi inte om filmerna... Jag menar Valter & jag ensamma hemma medan Jonas är på jobbresa. I förra veckan tränade vi med att vara ensamma i 3 dygn medan Jonas var i Kentucky. Nu var det andra gången vi var ensamma. Förra gången var Valter bara ca. 6 veckor gammal och hade nån värre growth spurt på gång. Inte skoj! Den här gången var allt bara så mycket lättare. Dessutom hade jag mycket att göra. Bl.a. firade vi wappen med tjejlunch hemma hos Leena. Valter & Tommi (Leenas hund) var de enda herremännen närvarande. Ännu tar det ett bra tag innan mammas studentmössa sitter lite mindre löst på sonens huvud...

Jonas hann just och jämt komma hem innan det var dags för honom att åka hem till Tammerfors på jobbresa. Vi hade först lite funderat om Valter & jag också skulle ha åkt, eftersom vi redan hade fått Valters amerikanska pass. Bestämde i alla fall att det inte är värt att utsätta ett så litet barn för en så lång resa i onödan. Vi ska ju åka alla tre på Suomi-loma om en dryg månad ändå. Det skulle ändå ha varit så skoj att få komma till Finland. Jag skulle bl.a. så gärna ha velat hälsa på i Amuri innan sommarlovet börjar. Dessutom skulle morgonmålet på hotell Tammer varit nåt helt fantastiskt... nybakat rågbröd... ”kotimainen meetvursti”... läsa Husis.... Tammers köttbullar med god senap & lingonsylt.... jag skulle t.o.m. äta lite mustamakkaraa... nam! slurp! ...öööööööh... (Tar paus för att torka bort dregel från tangentbordet.)

11 nätter ensam med Junior kändes till att börja med ganska oöverkomligt, men allt har gått över förväntningarna. Vi har haft massor att göra, Valter har varit snäll och börjat sova bättre på nätterna. Dessutom ringer Jonas varje dag. Måste erkänna, att det kändes helt hemskt när vi vinkade av Jonas och taxin åkte iväg. Vi gick för att byta blöjor och jag kom på mej själv med att stå där och snörvla och lipa som den värsta idiot. Man kan ju alltid skylla på hormonerna... Jag intalade mej själv att ”get a grip” och snöt mej rätt så ljudligt, antar jag. Vilket vrål och hjärtskärande gråt! Inte fattade jag, att Valter aldrig hade hört ett dylikt oljud och blev rädd. Vem som helst, som är trött och halvsovande och vaknar av mammas trumpetande med näbben, skulle väl börja vråla. Kände mej så skyldig! Stackars barn... Knappelunda får han några bestående men av det.

Vi hade ett tag rätt så svettigt, omkring +32C på dagarna. Sen mitt i allt en eftermiddag började det mulna till och blåsa upp. Efter det har det varit jätteblåsigt och svinkallt. OK, jag vet, med finska mått mätt är inte +12C svinkallt, men här känns det bara så. Trust me! Ingen risk att jag ens kommer i närheten av poolen ännu på ett bra tag, om det fortsätter så här. Egentligen ska jag väl inte klaga. Här har vi ändå inte haft några tornadon i stil med vad de har haft i Kansas. Hittills har de räknat med 9 döda de senaste dagarna. Lite väl dramatiskt för min smak. Det var alldeles tillräckligt med att träffa på en orm alldeles invid gångvägen när vi promenerade i Thornhill i förra veckan. Har ingen aning om vad det var för en sort, var bara helt hysteriskt rädd. Läste på tidningen härom dagen att det finns 37 ormarter i North Carolina, varav 6 är giftiga. Borde definitivt kolla in adresserna de angav i artikeln (www.ncherps.org och www.herpsofnc.org), så att jag åtminstone känner igen en copperhead.

The World's Shortest Fairytale

Once upon a time, a guy asked a girl, "Will you marry me?". The girl said "No", and she lived happily ever after and went shopping, drank martinis with friends, always had a clean house, never had to cook, had a closet full of shoes and handbags, stayed skinny, and was never farted on.

The End

PS. Da nar Valter har exploderat och jag star dar, trott och putsar upp hans megabajs kanns det ibland lite sa har. Inte for att jag egentligen skulle vilja byta ut nagonting alls!

Farmor & farfar på besök i Charlotte

Länge sedan senast, grottfolk! Ser lite skralt ut på blogg- och mailfronten nu för tiden... OK, OK, ni får faktiskt lov att skylla på Valter den här gången. Det finns så mycket saker som borde hinnas med medan han sover (ifall att inte jag också tar en tuppis då), så det blir bara inte av. Må så vara, att han & Jonas är viktigast.

Anyway, den 30.3-11.4 hade vi besök av farmor & farfar från Finland. Vi började med att göra nåt så exotiskt (i alla fall med finländska mått mätt) som att gå till mataffären på vinprovning (http://www.harristeeter.com/). För min del blev det ju bara av att pikulite smutta på nåt lite och käka bröd och ost, annars kunde det ha blivit mindre hälsosamt för Junior.

Nästa morgon for vi till McMullen Creek greenway för att promenera och se hur naturen har förändrats sen senast. Allt ändras så snabbt kring den s.k. flood plainen, speciellt nu på våren. Den här gången stötte vi t.o.m. på en black snake. Jätteäckligt! Leif blev helvild och skulle kolla närmare på den så han hoppade omkring inne i bushen som värsta Tarzan för att fota den, innan den slingrade iväg. För min del var det mer än tillräckligt att se den på någon meters avstånd.

Den 1:a april öppnade Jonas med föräldrar poolsäsongen (no kidding!). För min och Valters del var det ännu alltför kallt. Bara för att poolen officiellt öppnar, betyder det inte att man måste pina sig själv med iskallt vatten. Apropå ingenting, samma dag har vi bott här i Charlotte i 1½ år nu. Time flies...

Mesta delen av tiden här gick åt till att göra mindre grejer (promenera, äta lunch nånstans, grilla, shoppa lite, göra kortare utflykter nånstans, etc). Allt vi gjorde var på Valters villkor. Det är nåt vi har fått vänja oss vid sedan han kom till familjen. Inget illa med det.

Fredagen den 6.4 åkte vi till Charleston över påsken. Det hade lovats kallare väder, men som tur var, så var det i alla fall lite varmare där en i Charlotte. I Charlotte var det mitt i allt svinkallt och en stor del av fruktodlingarna (t.ex. persikorna) i North Carolina frös. Tack & lov var jag smart nog att lyfta in mina nyinköpta balkongblommor...

Den här gången gjorde vi lite samma saker som tidigare: kollade in stan, åt gott (bl.a. Zeus Grill & Seafood och Southend Brewery) och promenerade på stränderna (Sullivan’s Island, Isle of Palms och Edisto Beach). Vi hade nu turen att få se flera delfiner medan vi promenerade längs med vattenbrynet. Tidigare har vi endast sett dem från en båt utanför Fort Sumter (2004), när vi var på en s.k. dinner cruise. Nya upplevelser för oss var naturreservatet på Edisto Island, den nya Tanger Outlet Mallen och restaurangen 82 South. Den restaurangen har tre år i rad fått pris av tidningen Southern Living.

Samma dag som Elvi & Leif åkte hem var det regnigt & grått. Inte för att det gjorde nåt, största delen av dagen gick ändå åt att packa ihop och åka till flygplatsen. Dagens höjdpunkt var definitivt att Valter självmant vände sig på mage för första gången. Han gjorde det hela fyra gånger. Antar att hans föräldrar har blivit helt gäggiga, om man tänker på hur de reagerade... sååååå stolta & nöjda. För övrigt så håller vi aktivt på med ”tummy time”. Synd bara att Elvi & Leif missade det grymma åskvädret & regnet under natten efter att de hade åkt. Det var mäktigt! Fråga fast Jenny & Mikko! De fick uppleva ett ännu häftigare ifjol våras när de var här.