Nu talar vi inte om filmerna... Jag menar Valter & jag ensamma hemma medan Jonas är på jobbresa. I förra veckan tränade vi med att vara ensamma i 3 dygn medan Jonas var i Kentucky. Nu var det andra gången vi var ensamma. Förra gången var Valter bara ca. 6 veckor gammal och hade nån värre growth spurt på gång. Inte skoj! Den här gången var allt bara så mycket lättare. Dessutom hade jag mycket att göra. Bl.a. firade vi wappen med tjejlunch hemma hos Leena. Valter & Tommi (Leenas hund) var de enda herremännen närvarande. Ännu tar det ett bra tag innan mammas studentmössa sitter lite mindre löst på sonens huvud...
Jonas hann just och jämt komma hem innan det var dags för honom att åka hem till Tammerfors på jobbresa. Vi hade först lite funderat om Valter & jag också skulle ha åkt, eftersom vi redan hade fått Valters amerikanska pass. Bestämde i alla fall att det inte är värt att utsätta ett så litet barn för en så lång resa i onödan. Vi ska ju åka alla tre på Suomi-loma om en dryg månad ändå. Det skulle ändå ha varit så skoj att få komma till Finland. Jag skulle bl.a. så gärna ha velat hälsa på i Amuri innan sommarlovet börjar. Dessutom skulle morgonmålet på hotell Tammer varit nåt helt fantastiskt... nybakat rågbröd... ”kotimainen meetvursti”... läsa Husis.... Tammers köttbullar med god senap & lingonsylt.... jag skulle t.o.m. äta lite mustamakkaraa... nam! slurp! ...öööööööh... (Tar paus för att torka bort dregel från tangentbordet.)
11 nätter ensam med Junior kändes till att börja med ganska oöverkomligt, men allt har gått över förväntningarna. Vi har haft massor att göra, Valter har varit snäll och börjat sova bättre på nätterna. Dessutom ringer Jonas varje dag. Måste erkänna, att det kändes helt hemskt när vi vinkade av Jonas och taxin åkte iväg. Vi gick för att byta blöjor och jag kom på mej själv med att stå där och snörvla och lipa som den värsta idiot. Man kan ju alltid skylla på hormonerna... Jag intalade mej själv att ”get a grip” och snöt mej rätt så ljudligt, antar jag. Vilket vrål och hjärtskärande gråt! Inte fattade jag, att Valter aldrig hade hört ett dylikt oljud och blev rädd. Vem som helst, som är trött och halvsovande och vaknar av mammas trumpetande med näbben, skulle väl börja vråla. Kände mej så skyldig! Stackars barn... Knappelunda får han några bestående men av det.
Vi hade ett tag rätt så svettigt, omkring +32C på dagarna. Sen mitt i allt en eftermiddag började det mulna till och blåsa upp. Efter det har det varit jätteblåsigt och svinkallt. OK, jag vet, med finska mått mätt är inte +12C svinkallt, men här känns det bara så. Trust me! Ingen risk att jag ens kommer i närheten av poolen ännu på ett bra tag, om det fortsätter så här. Egentligen ska jag väl inte klaga. Här har vi ändå inte haft några tornadon i stil med vad de har haft i Kansas. Hittills har de räknat med 9 döda de senaste dagarna. Lite väl dramatiskt för min smak. Det var alldeles tillräckligt med att träffa på en orm alldeles invid gångvägen när vi promenerade i Thornhill i förra veckan. Har ingen aning om vad det var för en sort, var bara helt hysteriskt rädd. Läste på tidningen härom dagen att det finns 37 ormarter i North Carolina, varav 6 är giftiga. Borde definitivt kolla in adresserna de angav i artikeln (www.ncherps.org och www.herpsofnc.org), så att jag åtminstone känner igen en copperhead.
Jonas hann just och jämt komma hem innan det var dags för honom att åka hem till Tammerfors på jobbresa. Vi hade först lite funderat om Valter & jag också skulle ha åkt, eftersom vi redan hade fått Valters amerikanska pass. Bestämde i alla fall att det inte är värt att utsätta ett så litet barn för en så lång resa i onödan. Vi ska ju åka alla tre på Suomi-loma om en dryg månad ändå. Det skulle ändå ha varit så skoj att få komma till Finland. Jag skulle bl.a. så gärna ha velat hälsa på i Amuri innan sommarlovet börjar. Dessutom skulle morgonmålet på hotell Tammer varit nåt helt fantastiskt... nybakat rågbröd... ”kotimainen meetvursti”... läsa Husis.... Tammers köttbullar med god senap & lingonsylt.... jag skulle t.o.m. äta lite mustamakkaraa... nam! slurp! ...öööööööh... (Tar paus för att torka bort dregel från tangentbordet.)
11 nätter ensam med Junior kändes till att börja med ganska oöverkomligt, men allt har gått över förväntningarna. Vi har haft massor att göra, Valter har varit snäll och börjat sova bättre på nätterna. Dessutom ringer Jonas varje dag. Måste erkänna, att det kändes helt hemskt när vi vinkade av Jonas och taxin åkte iväg. Vi gick för att byta blöjor och jag kom på mej själv med att stå där och snörvla och lipa som den värsta idiot. Man kan ju alltid skylla på hormonerna... Jag intalade mej själv att ”get a grip” och snöt mej rätt så ljudligt, antar jag. Vilket vrål och hjärtskärande gråt! Inte fattade jag, att Valter aldrig hade hört ett dylikt oljud och blev rädd. Vem som helst, som är trött och halvsovande och vaknar av mammas trumpetande med näbben, skulle väl börja vråla. Kände mej så skyldig! Stackars barn... Knappelunda får han några bestående men av det.
Vi hade ett tag rätt så svettigt, omkring +32C på dagarna. Sen mitt i allt en eftermiddag började det mulna till och blåsa upp. Efter det har det varit jätteblåsigt och svinkallt. OK, jag vet, med finska mått mätt är inte +12C svinkallt, men här känns det bara så. Trust me! Ingen risk att jag ens kommer i närheten av poolen ännu på ett bra tag, om det fortsätter så här. Egentligen ska jag väl inte klaga. Här har vi ändå inte haft några tornadon i stil med vad de har haft i Kansas. Hittills har de räknat med 9 döda de senaste dagarna. Lite väl dramatiskt för min smak. Det var alldeles tillräckligt med att träffa på en orm alldeles invid gångvägen när vi promenerade i Thornhill i förra veckan. Har ingen aning om vad det var för en sort, var bara helt hysteriskt rädd. Läste på tidningen härom dagen att det finns 37 ormarter i North Carolina, varav 6 är giftiga. Borde definitivt kolla in adresserna de angav i artikeln (www.ncherps.org och www.herpsofnc.org), så att jag åtminstone känner igen en copperhead.
Posts
No comments:
Post a Comment